Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 24 : Massakreringar 1709

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Först noterar man kapitlets titel, tydligen hade Karl XII för vana att massakrera ungefär vartannat år - 1704, 1706, 1707/08 och 1709.

I övrigt är det frapperande i hur hög grad avsnittet bygger på fänriken Robert Petres dagbok. Det är inte bara händelserna som skildras utifrån dennes dagbok utan Petres egna funderingar har blivit Karl XII:s, se till exempel sidan 492-493. Man ser också hur formuleringar i Norsberghs dagbok lyfts över nästan oförändrade, se till exempel sidan 487. På sidan 486 syns hur källan görs om när så passar.

 

Genomgången

 

Sidan 485: Kungen har efter Veprik givit Lille Prinsen fullmakt som svensk överste.

Fast det blev han ju redan på sidan 469. Den här gången är det dock rätt. 

Sidan 486: Det härjas och slås ihjäl.  

Detta är i princip Robert Petres dagbok. Det är alltså Petre som nämner de döda manskropparna som vägvisare, det är han som nämner Rike Sacken, det är han som berättar om ryttmästare Nandelstadt och det är han som berättar att svenskarna räknade till 659 döda. Avsnittet är alltså helt utmärkt om det handlade om att i bearbetad form skildra fänrikens Petres funderingar. Men nu var det väl Karl XII som skulle vara bokens huvudperson? 

Sidan 486: Ryttmästare Nandelstädt hålls under vakt och medfördes under vakt till doms verkställande.

Brunner (2005), s. 487. Petre, Robert, Fänrik Robert Petres dagbok 1702-1709 // Karolinska krigares dagböcker. D. 1. - Ny rev. uppl. - Stockholm, 1921. - S. 179
"Ryttmästare Nandelstädt lät jag sätta i arrest för det han funnit fienden för stark och retirerat. "Samma dag kom Ryttmestaren Nandestädt j arrest /: af det Carelska cavallerie regementet:/ för det han sig för fienden retirerat, hwilken han funit wara för starck och anträfatt i en by 3/4 mihl här ifrån, då han blefwit om morgonen utcommenderad att recognosera.
Efter Kungl. Maj:ts order hölls förhör. Derpå blef han ock effter Kungl. Maij:ttz ordre, som ock middagztijden ifrån Kotilva, der gardi låg, [ankom] förhör hollit
Dagen därpå remitterades till krigsrätt. och dagen effter remitterat till krigzrätt.
Nandelstädt blev dömd till döden och medfördes under vakt till doms verkställande." Blef jag aflöst af min wacht genom lijka manskapp och Lieutnant falkenwinge, då ock Ryttmestare Nandellstädt blef dömbd ifrån lifjwet, men wäntandes på konungens nåd, derföre fördes han så länge under wacht."

I originalet (Petre) väntas det på kungens benådning, i kopian (Brunner) väntas det på doms verkställande.

Sidan 487: Vid Krasnokutsk skjuts det in genom fönster och dörrar, det mördas, lemlästas och bränns även gubbar och barn.  

Man kan förstås undra varför inga kvinnor drabbas, om det nu var allmän massaker på civilbefolkningen.

Detta kommer från Norsberghs dagbok. Han skriver: "utan marscherade Hans Kungl. Maj:t då genast hel oförskräckt med sin lilla hop kavalleri uti ett fullt courer förut till staden, och strax träffade uppå ryssarna, som då låg i sin säkerhet och visste av intet fientlighet, förrän då som Hans Kungl. Maj:t själv med kavalleriet kom in uti staden Krasnaluka, och där begynte både på gator och uti gårdar fienden (min kursiv.) att nederhugga, samt med ett starkt skjutande och granaters kastande inigenom både fönster och dörrar, de övriga av fienden, som kommo uppå flykten, att kvista undan inemot den andra staden Hårådna." 

Några gubbar och barn nämns alltså inte. 

Sidan 487: Det massakreras i staden Gorodnaja.  

Detta är också Norsbergh: 

Brunner (2005), s. 487

Minnet av Poltava (1998), s. 72

En del av de flyende tog vägen åt Gorodnaja men de förföljdes av svenskarna in på stadens trånga gator där de av skräck sammanträngdes i packar som var lätta att massakrera så att man där med största möda knappt för alla döda kroppar kunde komma fram.

Dem Hans Maj:t då genast med drabanterna och ett regemente med dragoner i hamn och i häl förföljde, allt med värjan dem uti ryggen, så att då av fienden därav uti de trånga och smala gatorna blevo ohört massakrerade och slagna att man där då med största möda knappt för döda kroppars skull kunde framkomma.

Sidan 488: Kungen råkar jaga upp för en lång och svår backe. 150 livgardister skyddar honom, 9 stupar. 

Frans G. Bengtsson tar också upp händelsen, men använder den lämpligare termen "drabanter”. Enligt honom föll 10 man, fast han nämner bara 9 namn. C. M. Posse säger att 12 drabanter föll.  

Orsaken till att Brunner säger 9 och Frans G. 10 torde vara att den senare använt Nordberg där 10 namn räknas upp, men sedan har råkat hoppa över Georg Johan Essen i sin egen uppräkning. Brunner har använt Bengtsson och inte Nordberg, varför han "rättat" till 9.  

Sidan 488: Kungen får veta att Taubes dragoner sviktat. 

Enligt den version som ges av Ernst Carlson ska Karl XII ha befunnit sig mitt ibland dem då detta hände. 

Sidan 488: Orsaken till att Taubes dragoner sviktade. 

Här är det Ernst Carlson, inte Karl XII som funderar: 

Brunner (2005), s. 488

Carlson, Ernst, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset (1910), s. 216

Nu sades att soldaterna varit uttröttade. De förstod ej syftet med de ändlösa strapatserna. Brännandet och dödandet syntes dem ändamålslöst.

Soldaten var uttröttad af de ständiga och, som det tycktes, ändamålslösa strapatserna;

Rymmandet för att de inte fick använda sachsiska pengar är en uppgift Carlson refererar i not 469 och hänvisar då till Theatrum Europaeum. Frågan hur väl underbyggd uppgiften är.  

Sidan 489: Krasnokutsk bränns, invånarna evakueras.  

Detta är ur Robert Petres dagbok och följaktligen hans funderingar.  

Sidan 489: Saknades alltså inte det ringaste av de plågor som kriget medförde... 

Här torde Brunner ha missuppfattat Petre. Så här ser de båda versionerna ut. 

Brunner (2005), s. 489

Robert Petres och C. M. Posses dagböcker 1702-1709 (1921), s. 183

Saknades alltså inte det ringaste av de plågor som kriget medförde i en trakt där ryssen farit fram och barbariskt behandlat sitt folk.

Summan, wij läth intet manqvera det ringaste af dhe plågor, som kriget med sig bringar och Ryssen giordt i wåra gräntzer, undantagandes att stecka, och på annat barbariskt wijs hantera deras folk.

Vad Petre här säger är att befolkningen fick känna på krigets fasor i samma utsträckning som den svenska befolkningen hade fått göra under ryssarnas härjningar. Dock med det undantaget att svenskarna inte var lika barbariska. Frågan är vad Petre menar med att "stecka". Det finns två möjligheter, antingen verbet "stäcka" eller verbet "steka". I Minnet av Poltava har Peter Englund valt formen "stäcka". Jag är mer böjd att tro att Petre här menar "steka", d.v.s. att svenskarna gjorde allting som ryssarna hade gjort utom att innebränna och på andra barbariska sätt hantera befolkningen. 

Brunner har under alla förhållanden missuppfattat innehållet. Han har fått det till att ryssarna redan handlat barbariskt mot samma folk som svenskarna här bortför, men så menar Petre helt tydligt inte.  

Sidan 489-490: Petre samtalar med Karl XII.  

Vilket så gott som helt och hållet är ur samme Petres dagbok. Dock var Petre fänrik vid Hälsinge regemente, som understacks Dalregementet. Man ser hur Petre i sin berättelse talar om 26 sjuka av "compagniet af bägge regementerne".  

Sidan 490: Prästen Gallenius räddas.  

Detta är fortsatt Petres dagbok. Som denne inleder avsnittet med att berätta att Karl XII stannade kvar i staden medan Petre följde med sitt regemente och några kavalleriregementen till staden "Wlebelucka" har det som här beskrivs inte det minsta med Karl XII att göra. 

Sidan 490: Det marscheras till Pollama.  

Ska man tro Petre inträffade detta före prosten Gallenius räddning. Till "Pollama" ska man ha kommit den 13 och Gallenius olycka ska ha inträfft den 14.  

Sidan 491: Kungen räddar kapten Henselman.  

Det är alltså fortfarande Petre. Den räddande ängeln är alltså Petre, inte Karl XII.  

Sidan 491: Mazepa önskar att Karl XII ska dra sig tillbaka över Dnepr.  

Detta ter sig som utomordentligt osannolikt, då det ju skulle ha betytt att Mazepa övergav Ukraina.  

Sidan 491-492: Kungen tycks vilja marschera till Asien, men vårfloden hindrar det. Kungen svårt besviken.  

Historien om Asien torde få betraktas som ett skämt från kungens sida.  

Avsikten med operationen har tolkats olika. Stille och Bennedich uppfattade saken ungefär som ovan, fast då med skillnaden att målet inte var Asien utan Moskva. Einar Carlsson menade i sin artikel Krasnokutsk-Gorodnoe-Kolomak (KFÅ 1947) att det enbart handlade om att skapa ökad säkerhet för den svenska armén genom att ödelägga ett större område mellan svenskarna och ryssarna. Som endast en mindre del av armén var involverad i operationen och brännandet gjordes mycket grundligt får man nog säga att Carlssons tolkning ter sig som den mer plausibla. Skämtet om Asien torde alltså ha tillkommit i ett läge då Karl XII var ganska nöjd med resultatet av sin treveckorsoffensiv.  

Sidan 492: I staden ligger generalmajor Rosen med värmlänningarna.  

Här avses förstås Carl Gustaf Roos. Namnformen antyder att Brunner här skrivit av en dagbok. Vilken i detta fall är Petres dagbok.  

Sidan 492-493: Kungen måste erkänna att missödena är ett Herrens straff. 

Vilket alltså fortfarande är Petres dagbok och dennes funderingar. Som Villius kortfattat berör i sin avhandling Karl XII:s ryska fälttåg är dagboken en renskrift och har närmast memoarkaraktär. Den är skäligen opålitlig i en hel del detaljer trots att den delvis sannolikt beygger på samtida anteckningar och lär alltså vara nedskriven under fångenskapsåren. Just den här typen av religiös betraktelse torde tillhöra memoardelen.  

Karl XII:s funderingar är det i varje fall inte. Brunners knep att plocka brottstycken ur olika karolinska dagböcker för att skildra Karl XII:s innersta väsen är onekligen intressant. Det finns en film som heter Starship trooper. Den handlar om ett större anfall på en planet behärskad av allehanda skräckinjagande insekter i jätteformat, vilka styrs av en egendomlig livsform som insamlar vetande genom att suga hjärnorna ur fångna människor medelst en tentakel av sugrörstyp. Brunners "Karl XII" förefaller ha varit beskaffad på något snarlikt sätt, dock i mer utvecklad form då hans offer uppenbarligen överlevde behandlingen.  

Personligen har jag svårt att förstå vari den skönlitteräre författarens kreativa, litterära förmåga visar sig när långa avsnitt av texten helt enkelt är hämtade från en och samma karolinska dagbok och den enda förändring som ägt rum gentemot originalet är en viss språklig bearbetning samt ett utbyte av huvudpersonens identitet. Man kan ju faktiskt, som ovan getts exempel på, till och med gå in och jämföra enskilda meningar i originalet och i Brunners version. Bör inte en skönlitterär författare arbeta i det utrymme som ges genom att så få dagböcker och memoarer finns bevarade och fabulera sannolikt kring sådant som vi därmed inte vet? Ville Brunner t.ex. ha med ett möte mellan Karl XII och en fänrik vid Helsinge regemente kunde han ju ha tagit någon annan sådan än den dagboksskrivande Petre och sedan diktat upp en sannolik dialog. Det är väl det som är skönlitteratur?  

Sidan 493: Överste Albedyll överfalls och större delen av hans regemente görs ned.  

I Karl XII på slagfältet III, s. 651 anges att Albedyls styrka bestod av 325 dragoner och 125 infanterister. Ska man lita på de uppgifter som ges i tsarens s.k. dagbok fanns det vid Perevolotjna ännu 323 underofficerare och gemena i behåll från Albedyls regemente.  

Sidan 493: Två tjuvar får öronen och näsorna avskurna.  

Det låter lite anekdotiskt, men har inte lyckats uppdaga källan.  

Sidan 493: Tsaren föreslår fred och fångutväxling. Sänder två förnäma herrar och en svensk fånge, däribland den ryske överauditören Klint.  

Detta är ur Hultmans dagbok och bygger även på Ernst Carlson, s. 218 och not 471. Dock är jag rätt övertygad om att Carlson här blivit lurad av två olika namnformer. Sålunda talar C. om den ryske överauditören Ehrenros (ett egendomligt namn för en rysk funktionär) och den svenske överauditören Klinth. Nu förhåller det sig dock så att den svenske överauditören Erik Johan Klinthen den 26 juli 1708 adlades Ehrenroos, se Namnlistor över officerskårerna vid svenska s.k. männingsregementen..., s. 127. Av ryssen Ehrenroos och svensken Klint bör alltså göras en enda person. Lustigt nog har Nordberg samma egendomlighet, Carlson torde alltså ha lurats av Nordberg.  

Sidan 494: Arméns stridande styrka, vid inledningen av tåget mot Ryssland 44 000 man, var nu nere i 20 000 och av dessa var flera tusen så sjuka att de måste räknas som tjänsteodugliga.  

Som tidigare berörts är 44 000 en felaktig siffra, korrektare är ca 33 000 man. Sedan beror det förstås på vad man räknar som stridande. Oftast räknas endast nummerstyrka och den senare siffran torde vara baserad på detta. 20 000 är naturligtvis alldeles för lågt, Wennerholm som senast analyserat dessa frågor räknar med för infanteriet 10 660 manskap och 1 070 underofficerare, för kavalleriet 5 840 manskap och 530 underofficerare och för dragonerna 6 240 manskap och 530 underofficerare. Exakta siffror är omöjliga att få fram. När det sedan gäller andelen otjänstbara räknades det i Karl XII på slagfältet med ca 10 procent, vilket Wennerholm anser för lågt med tanke på höstens och vinterns strapatser. Skulle man exempelvis räkna med 20 procent skulle det motsvara kring 4 500.  

Sidan 494: Karl XII tar kontakt med zaporogernas hövding Kostia Hordjejenko. 

En lite egendomlig namnform. I Pisma i bumagi används formen "Konstantin Gordeenko". Encyclopedia of Ukraine (http://www.encyclopediaofukraine.com/) nyttjar formen "Kost. Hordiienko". Den här använda formen är Ernst Carlsons. Brunner säger sig ha använt slaviska arkiv, varför då denna namnform? 

Sidan 495: Det finns inget vin, men Piper är nästan ständigt full.  

Jag tillåter mig att betvivla den uppgiften.  

Sidan 495: Vinet fryser i Hadjatj, kungen hugger sönder det med värjan och ger till Piper.  

Detta sätt att dela ut vin brukar förläggas till tiden i Polen, se t.ex. K. G. Hildebrands artikel om Swedenborg och Karl XII i SvD 30/11 1947.  

Sidan 495: Piper är snörvlande rädd att aldrig mer få se sin hustru, kungen svarar att en sann soldat inte vill ha sin hustru.  

En av de anekdoter med oklart ursprung som Fryxell refererar. I hans version är soldaten dock verkligen en soldat. Karl XII ska ha sagt: "Är du en sann soldat och älskar du äran, så skola vi följas åt så långt bort, att du icke skall erhålla underrättelser från Sverge, icke en gång på tre år."  

Värdet av den typen av historier skulle förstås öka om Fryxell hade angivit en källa.  

Sidan 495: Piper klagar för sin fru. 

Citatet efter Fryxell, som dock inte anger när detta brev är daterat.  

Sidan 496-497: Zaporogerna anländer till det svenska lägret.

Brunner (2005), s. 497 Carlson, Ernst, Sveriges historia under konungarne af det pfalziska huset. D. 8. - Stockholm, 1910. - S. 219-220
"Inför hetmanen Mazepa sänkte han som ett tecken av sin värdighet den förgyllda hövdingestaven med hästsvansen. Genom honom begärde han mitt beskydd.

Följande dag gav jag denne krigsöverste nåden att framföra sitt ärende i en högtidlig audiens.

Hermelin svarade å mina vägnar på latin. Svaret tolkades på ryska av krigskommissarien von Soldau.

Jag förklarade zaporogerna min bevågenhet och utdelade frikostigt skänker, 60.000 gyllen, som jag lånat av Mazepa.

"Här sänkte han tecknen af sin värdighet, höfdingestafven och hästsvansen, inför Mazepa och begärde genom honom svenske konungens skydd.

Följande dag (27 mars) fick Hordjejenko framföra sitt ärende i högtidlig audiens hos Karl XII.

Därvid svarade Hermelin som vanligt å konungens vägnar på latin, och svaret tolkades på ryska af krigskommissarien von Soldan.

Konungen förklarade zaporogerna sin bevågenhet, och han ådagalade denna ytterligare genom frikostiga penningeutdelningar bland deras officerare och manskap."

Man noterar de påtagliga likheterna. 60 000 gyllen kommer f.ö. från Fryxell (1856), del 22, s. 177.

Sidan 497: Talet till zaporogernas krigsöverste tolkas av krigskommissarien von Soldau.  

Han hette Gustaf Soldan och adlades först 1712, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

 

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10